Tiden går med en rasande fart, och nu är det redan måndag. Lilla Märtha och jag har morgonpromenerat och det är fortfarande mycket många stopp, markerande och sprättande. Det är noll herrar som står utanför porten, så hon gör väl inget vidare jobb med att tala om var hon finns. Det är en liten fjäskande och kromande dam, som visar upp sig för matte och det funkar ju. För visst är hon den finaste bland fina små damer.
Nu ska vi ta tag i vår dag och lite måsten och bokade tider finns på schemat, så nu kör vi så det ryker.
Ord på vägen:
”Livet är som att spela solo inför publik och lära sig samtidigt som man spelar.”
Samuel Butler
