Idag har man varit till farbror doktorn och fått redan på att rent fysiskt så är jag ganska OK, förutom då fibro och lite annat smått och gott. Sedan har man blivit djupt deprimerad också och pollenallergiker till de andra roliga allergierna man dras med. Vad ska man lära sig av detta – jag tror att lärdomen får bli ”ge järnet och ha roligt så länge du bara kan, skratta, var positiv, se de små glädjeämnen osv.” Det är bara det att jag hittar dem inte, med en liten gubbe som blir mer och mer ett kolli och i klara stunder, säger ”förlåt” för han är som han är. Då blir man så ledsen och sänkt, och talar om för honom att han är sjuk och att han inte kan rå för detta. Hur gör man med en vuxen ”bebis”, för att behandla med respekt och bevara någon liten gnutta integritet och kroppszon. Vad gör man med alla känslorna, vad gör man av sig själv, hur går man vidare. Var hittar man orken att ”ge järnet” och leva livet …. Stora frågor och inga svar …. än
