Igår hämtade jag hem en liten gubbe efter sex dagars avlastningsboende, och han grät av lycka att komma ifrån, vad han igår kallade ”fängelse”. Han hade en ”klar” dag och vid förfrågan hos personalen hade inte det varit några problem eller deppighet under veckan. Fy sjutton vad detta är svårt och vad sänkande det är, för man känner sig oerhört självisk. Det sägs att alzheimer är en anhörigsjukdom, och jag kan känna av det nu, för vilket liv skulle jag ha om jag inte fick denna avlastning.